Jag har inte råd att chansa

Youtubestjärnan Antonia “Anty”, filmade en video/vlogg (Titta på videon här, ca 11 min in) där hon skulle fota en outfit och hon traskade runt i en dunge/skog/skogsbryn, pratade om hur svårt det var att hitta en perfekt plats, om hur folk tittade konstigt på henne då hon stod närmare vägen och försökte knäppa en bild på sig själv – och jag blev så ängslig.
Mitt hjärta började slå snabbt, jag blev varm i kroppen och kände panikkänslor.
Jag ville skrika “gå ut på gångvägen!!! Strunta i att folk tycker du ser underlig ut som försöker ta en selfie med stativ! Du är åtminstone trygg och säker.”

Men där traskade hon runt i snårigt skogsområde, utan en människa inom synhåll, tittandes i kameran med ett stort leende.

Och då blev jag så förbannad.

Jag får panik över bara tanken på att vistas i skogen själv. Hur sjukt är inte det?
När jag var liten lekte vi i skogarna runt vårt bostadsområde, utan att någon höjde på ögonbrynet eller bad oss leka på en mer “säker plats”. Ingen tänkte två gånger.

Sedan 15 år har jag aldrig vistats i skogen själv.
Jag har gått i ultimate fighting för att lära mig slåss, styrketränat för att vara stark, löptränat för att bli snabb – för att kunna försvara mig själv.
Alltid haft vassa föremål på nyckelknippan att kunna hålla hårt mellan knogarna, haft överfallslarm i jackfickan, låtsats prata med vänner i telefon när jag gått på mindre upplyst väg, joggat snabbt förbi små stråk som inte känts “trygga”. Alltid misstrott varenda människa som jag mött och avsiktligt låtit personer bakom gå förbi, för jag har känt mig jagad och orolig. Jag har alltid spänt mina muskler lite, redo att skrika/springa/slåss, när jag passerat en bro eller då jag rundat ett hörn.
Tagit djupa andetag för att reagera “rätt” och snabbt. Aldrig lyssnat på musik om det inte varit mitt på blanka dagen med mycket folk runt mig.
Alltid varit RÄDD.

Hur hemskt och ledsamt är inte det?

Jag kommer inte våga låta mina barn leka i skogen själv. Jag kommer nog aldrig själv gå i en skog igen. Rädslan sitter så djupt och jag vågar inte riskera något.
Varje dag blir tusentals kvinnor överfallna. VARJE DAG! Ida Johanson blev den 5:e Augusti berövad på sitt liv då hon var ute och joggade ensam i skogen.
Jag har inte råd att chansa.

Läskiga män som anser sig ha rätten att våldföra sig på kvinnor, har stulit en sådan stor del av min (och alla världens kvinnors!!) frihet och minskat vår rätt att existera överallt, närsomhelst, hursomhelst.
Jag vågar inte.

Men mitt i min oro, gav Antonia mig något slags hopp.
Det finns kvinnor som vågar! Som vägrar vara rädda! Som vägrar sluta promenera i skogen och som aldrig kommer sluta jogga bara för att det är mörkt.
Som vägrar låta överfall och hemska män diktera över deras liv.
Jag önskar och hoppas så innerligt, att en väldigt vacker dag, kommer alla världens kvinnor känna likadant och att ingen kommer förstå varför detta blogginlägget publicerades.

Advertisements

0 thoughts on “Jag har inte råd att chansa

  1. Åh jag jag håller med och känner igen mig själv. Vi lekte också ALLTID själva i skogen som barn, gick hem från dagis själv på små stigar, men nu vet jag inte om jag skulle kunna låta mina framtida barn göra det. Man vill ju att de ska bli självständiga och så, men det känns så himla otryggt. Jag känner mig också rädd rätt ofta och blir så arg när jag tänker på det!!!

  2. Ps. jag vet att det här inte alls har med saken att göra och förmodligen är superlöjligt att kommentera men jag tycker det är jättejobbigt att hon blandar in så mycket engelska i sina videos. Jag pratade ju precis som du engelska hela dagarna och vet att det är lätt att tappa ord och sådär när man pratar svenska men det känns lite föör mycket när hon gör det :/

  3. Så fruktansvärt att du är rädd!!! Så ska man ju inte behöva känna! Varför gör du så?! Jag är aldrig rädd för att bli överfallen. Jag kan vara ute i mörker och när det är tomt på folk. Jag kan visserligen vara rädd för att barnen kommer ramla i backen när de cyklar alldeles för fort, eller att de ska ramla ner från trädet när de klättrar alldeles för högt upp och jag har stenkoll på mina barn när vi badar ifall de inte orkar mer. De leker massor i skogen alldeles själva. Kanske beror det på att jag bor mitt i skogen i småland, som jag känner mig trygg… Önskar att alla kunde få känna sig trygga…
    Kram
    http://blogg.loppi.se/mammalinda/

  4. Det är så himla hemskt att du känner så. =( Man blir så himla arg över den här skitvärlden vi lever i. Jag försöker att vägra vara rädd. Vägra låta mitt liv inskränkas av idioter. Men jag förstår verkligen att det finns folk som inte kan det, den skrämselpropaganda vi matas med hela tiden. Som kvinna ska man inte lyssna på musik, inte vara utmanande klädd, inte vara onykter på allmänplats, inte gå själv efter mörkrets inbrott (vilket är halva dan i Sverige på vinter), inte göra sällskap med en man man inte känner, inte lita på de män man tycker sig känna (för du kan ju ha fel och då får du ju skylla dig själv), helst inte vara ute alls om man inte har sällskap hela vägen hem (fast av vem för man kan ju inte ha sällskap av en kvinna för då måste ju HON gå hem SJÄLV sen). Hur man än gör kan man inte göra rätt. Man kommer alltid få bära skulden om något händer, för det är så patriarkatet funkar. Oavsett hur mycket jag försökt kommer det vara mitt fel om något händer, så varför begränsa sig så himla mycket så himla många gånger? Så försöker jag resonera. Ge sig själv möjlighet att försvara sig ja, vara rädd och begränsa mitt liv nej.

  5. Jag skulle ALDRIG kanna mig saker sjalv ute i skogen. Eller ute i morkret. Jag ringde alltid min mamma nar jag jobbade sent (nar jag bodde i Sverige) och var pa vag hem fran tunnelbanan. Jag har inte heller rad att chansa. Jag ar angslig pga handelse nar jag var barn och det sitter i sa skarpt att jag aldrig i livet skulle lata mina barn ga sjalva ute nar dom ar underariga.

  6. Jag är precis som du, rädd för allt och min egen skugga!

    För några veckor sedan var där en man som gick runt i vår lilla by och filmade barn vid lekplatser. Hela byn blev upp och ner och alla föräldrar oroliga och själva vågade vi knappt låta barnen vara ute själva på ett tag.
    Jag vet inte, men världen är åt helvete! Ursäkta franskan.
    Har massor av åsikter och tankar kring detta, men orkar inte skriva allt.
    Jag håller med dig i det du skriver!

    Kram

  7. Men JA. Känner igen tankarna och känslorna på pricken. I helgen skulle jag ta mitt barn i vagn för att gå igenom spåret/skogen och hämta ett paket på Ica. Den delen av promenaden som är i skogen tar knappa tio minuter att gå. Men det började mörkna och det hade varit svart på väg hem om vi gått. Så- vi gick inte. Tog det dagen därpå men till och med då kl 14 en solig höstdag kände jag mig otrygg när någon kom bakom på cykel, två killar på moppe, möte med en gående man. Det är så tråkigt och otäckt, och jag önskar att jag inte tänkte dessa tankar, men jag gör det.

  8. Jag, som arbetar med våldsutsatta, är faktiskt inte så rädd för att bli utsatt utomhus. För jag vet att den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet. Sedan tänker jag mig givetvis för innan jag väljer väg hem och så vidare. Men överfallsvåldtäkter osv. är ganska ovanliga, däremot får de stort genomslag i media – varför våra hjärnor “luras” att tro att det händer ofta, att världen är farligare än vad den är.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s